Folksagan De båda skrinen

Här kommer kortversionen, så som jag minns den.
Det var en gång en styvmor som också var mor. Styvdottern var blid och god, den egna dottern var, förstås, ful och elak, det är ju så det är i dessa styvmors-sagor.
En dag tröttnade styvmodern på allt det vänliga och puffade ner styvdottern i brunnen. Flickan föll mot sin blöta död... men nej, hon landade mjukt på en stig. När hon gått en bit blev hon hungrig och frågade ett äppelträd om hon fick ta ett äpple. Det fick hon, om hon bara tog så mycket hon behövde och komposterade skrottarna ordentligt efter sig. Flickan gjorde så.
Efter en stund blev hon törstig och när hon fick syn på en ko frågade hon om hon fick ta lite mjölk. Samma svar, i princip. Ta det du behöver, inte mer och var rädd om stävan. Flickan drack sig otörstig och hängde sena stävan på plats.
Efter ytterligare ett tag kom hon fram till en gård, fick arbete och arbetade där flitigt och vänligt ett helt år.
När hon sedan vill ge sig av fick hon välja ett av tolv skrin och gårdens katt hjälpte henne att välja det blå skrinet. Det var ett oansenligt litet blåmålat skrin men hon var säker på att katten ville henne väl.
När hon kom hem till styvmodern fick hon inte bo i huset utan i hönshuset. Hon tyckte kanske att det var skönt att slippa sura styvmor och hennes elaka dotter, städade och gjorde fint och när hon till slut öppnade det blå skrinet förvandlades den enkla boningen till ett strålande palats!
Styvmodern gick raskt till handling och knuffade ned sin egen dotter i brunnen.
Hon gjorde det mesta galet på din vandring; bet lite i många äpplen, förstörde dem och kastade dem på trädet. Hon mjölkade hårt och mjölken som blev över hällde hon ut och sedan sparkade hon till stävan så den gick sönder. På garden var hon dum, lat och elak och när det blev dags att välja skrin valde hon det största och grannaste i skinande rött lack!
När hon kom hem till sin mor svepte de ned skräp och matrester från bordet på golvet, ställde skrinet mittpå och öppnade....och ut välde ödlor, ormar, maskar och allmän stank...

söndag 14 april 2013

Lappat och klart!

Det bästa är förstås att ta hand om sina saker med omsorg, då håller de längre.
När de ändå blir slitna kan man ägna sig åt "persedlvård". Jag tror att det är ett uttryck från det militära men jag gillar det!
När det trots allt blivit trasigt får man laga.
Idag har jag både vårdat och lagat mina blå yllesockor!
Den ena hälen var tunnsliten, här passar det bra med fylla i med ny tråd! Eftersom alla maskorna finns kvar, om än tunna, är det enkelt att följa tråden. Man börjar där garnet ännu är starkt och friskt och syr sig fram över det tunna området tills man är framme på starkt område igen. Vänd och följ. Gör man detta i färganpassat, något tunnare garn än jag använt, blir det nästan osynligt!
Bra att ha är en stoppsvamp och en nål med spets!
 Den andra hälen var värre däran. 
Dags att göra en äkta stopp!  Jag vet inte om det finns bättre knep men såhär gör jag.
 Först syr jag, med stoppnål och strumpan utspänd över svampen, ett hyfsat glest galler, från fast mark till fast mark diagonalt över hålet. Sedan trär jag tråden, varannan över, varannan under i gallret, något tätare.
Snyggt men inte pråligt! :-) Nu kan jag använda mina fina sockor ett tag till!
Upplagd av kl.
Etiketter: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)